Sista landskampen

Första landskampen på Malmö Stadion fick jag av naturliga skäl aldrig uppleva.
Men jag var med om den sista.
Nästa säsong är den nya arenan intill klar, och den internationella finalen på Stadion blev Sverige U21 mot Hollands OS-lag i omgång två av ”för-EM”.
Jag fick se ett gäng talangfulla blivande stjärnspelare i 21-22-årsåldern och två ”farbröder”, två dalande stjärnor i holländska duon Roy Makaay, 33, och elegante mittbacken Barry Opdam, 32.
Det var svensk defensiv mot holländsk teknik och spelskicklighet.
0–0, men ganska sevärt, faktiskt.

Bäst på Stadion var:
1. Inhopparen och hemmaspelaren Guillermo Molins. MFF-mittfältaren fick en knapp kvart och hann med mer på den än vad stackars Sebastian Rajalakso fick uträttat på sina 72 minuter.
2. Svenska mittbackarna. Mattias Bjärsmyr och Rasmus Bengtsson, framförallt Bjärsmyr, höll rent framför Pär Hansson. Bjärsmyr är, som jag ser det, den i det här gänget som är närmast en plats i A-landslagstruppen.
3. Svenska högersidan med Jesper Westerberg och trollgubben Sebastian Castro-Tello skapade i alla fall lite bekymmer för Holland.
4. Hollands passningsspel. Här har vi (nu tänker jag Sverige) mycket att lära.
5. Mittbacken Barry Opdam. Nu låter jag kanske som Glenn Hysén, men jag blev i alla fall imponerad av denne 32-åring från AZ Alkmaar. Så elegant, så skicklig, så lätt… hans mittbacksspel var en fröjd att se.

Sämst på Stadion var:
1. Publiksiffran. 2 859 åskådare… ja, ni hajar. Det var ingen fest direkt…
2. Svenska vänstersidan. Hammarbys Emil Johansson passade oftare till motståndarna än till sina egna och vad höll Sebastian Rajalakso på med? Det finns alltså folk i min egen bransch som ville ha med honom i EM-truppen. Jag fattar ingenting.
3. EM-reserven Marcus Berg gjorde ingen större match han heller. Utbytt i paus (bestämt i förväg) för att spara honom efter en skadeperiod.